måndag 5 maj 2014

Oanständig plattitydliberalism

Det finns debattörer som reducerar värdet av det politiska samtalet. Sydsvenskans Andreas Ekström är en av dem. 
Andreas för i krönikan ”Anständigheten kräver fler flyktingar” fram tanken att vi har råd, vi kan, bara vi vill. Andreas menar att anständigheten kräver detta av oss som folk, att eventuella problem inte är något som kan få stå i vägen för anständigheten. Krönikan inleds med följande rader:
”Mänskligheten ska inte låta sig hindras av att något verkar svårt. Vissa saker ska vi göra ändå. Jag älskar ordet anständighet. Det är motvalls, krävande, antipopulistiskt och uppfordrande.” 

Nu kan det ju tyckas ytterst osmakligt av mig att ifrågasätta en person som bara för fram en fin tanke som Andreas faktiskt gör. 
Och ändå känner jag mig manad att göra just det. Låt mig förklara varför.

Andreas tillhör, vad jag kan se, en växande skara individer i svenskt debattliv som i sin argumentation utgår ifrån en märklig hybrid av hemsnickrad liberalism och socialism. De bär inte på det socialistiska tankegods vi är vana att finna hos allt från Socialdemokrater till medlemmar av Kommunistiska partiet. De saknar helt socialismens ”analys”, ingen Lenin står att finna på spiselkransen i fina våningen - och de saluför vad de upplever som goda och sunda liberala ideal så ofta de kommer åt. Men de har noll och intet gemensamt med nyliberaler som Fredrik Segerstedt som förespråkar öppna gränser i kombination med slopade (nåja) välfärdsystem. Inte heller ger citat från mer moderata Timbro-liberaler som Markus Uvell några pluspoäng vid middagar.

Istället verkar det som förenar vara någon form av godhetens lag, är det gott så är det bra, kostnad eller följder är det ej värdigt att ta i beaktande. Man är bättre än så. En sorts allt-till-alla-macka deluxe utan det socialistiska smöret. En idealistisk syn som på många sätt sammanfaller med socialisternas. 

Men, och det är ett stort men – där socialismen (om än med osmakliga metoder) faktiskt har idéer om hur de skall åstadkomma detta allt-till-alla-ideal så har dessa låtsatsliberaler bara en hög ord. Och när den sista glöden falnat efter det välformulerade brandtalet (eller krönikan) är det enda de har kvar en askhög av plattityder, likt Andreas slutkläm:
”Till sist ska vi ändå lösa uppgiften. Det är nämligen det enda anständiga.” 

Andreas förväxlar dessutom anständighet med sin egen självgodhet i krönikan. Varje svensk skattebetalare är nämligen anständig i det att han eller hon medfinansierar bland annat biståndsinsatser, migration, försörjningsstöd till utsatta, A-kassa till arbetslösa, sjukpeng till de sjuka. Detta gör att den svenska skattebetalaren per definition är anständig. Att påstå annat vore direkt oanständigt.

Andreas menar att han levererar konkreta exempel på hur mackan kan smöras. Han skriver:
”Vi kan bli konkreta om ni vill: Jag kan tänka mig färre rondeller. Jag kan tänka mig att vänta en vecka till på mitt återbesök till sjukhuset. Jag kan tänka mig att låta gatstenarna här och där förbli lite ojämna, att snöröjningen blir lite sämre, att vi släcker gatlyktorna lite tidigare på morgonen och massor av andra saker – om det betyder att några av de mest utsatta människorna i världen får det lite mindre jävligt.”

Men, nej, Andreas. Detta är inte att bli konkret. Det är trams.
Om du istället hade tagit dig tid att ta reda på hur mycket den femdubbling av flyktingmottagandet i Lund du nämner skulle kräva i faktiska medel och utifrån det förklarat hur det skulle finansieras, ja då hade du varit konkret. Att föreslå att ett par gatstenar ska förbli ojämna gränsar snarare till det infantila. 
Att sedan idealistens uppoffringar helst sker i idévärlden och inte i verkligheten är ingen nyhet. Så även i Andreas fall, vilket han själv bevisar.

I USA finns ett begrepp som beskriver denna typ av individer, de kallas för bleeding-heart libertarians. Collins Dictionary definerar dem som:
1. a person of left-wing or liberal views (i.e. of helping the poor, siding with the oppressed) who is deemed to be excessively soft-hearted 
Tyvärr saknas ett bra ord för denna typ av debattörer i svenska språket och jag vill med bestämdhet påstå att det inte är att likställa med exempelvis politisk korrekthet. Det närmsta jag kommer ett förklarande begrepp är plattitydliberaler. Debattörer som anser sig vara goda sunda liberaler men som i själva verket saknar allt vad ideologi heter och därför kan tänka sig att rösta på Miljöpartister som alldeles uppenbart är socialister, eller varför inte marxistiskt grundade Feministiskt Initiativ. Allt medan de tror sig vara liberaler. Liberaler som gärna förklarar hur en idealisk värld borde se ut, utan att ha några gångbara politiska idéer för hur vi med gemensamma krafter ska komma dit från den verkliga världen.

Varför ägnar jag då tid till att skriva om en vad det förefaller ganska harmlös grupp av debattörer? Av den enkla anledningen att jag inte tror att de är harmlösa. Tvärtom är det ett problem när vad som i själva verket är en modern variant av avlatsbrev får avtryck i debatten. De är ett hinder för en seriös och nykter debatt. 

Medan nyliberalernas strävan efter fri rörlighet kostar i form av minimerad välfärd, medan socialisternas överordnande av staten sker på bekostnad av individens frihet - så är plattitydliberalernas godhet gratis. De ser ingen anledning att ta ansvar för konkreta kostnader. Tvärtom menar de, som Andreas Ekström visar, att det är anständigt att bortse från konsekvenser. Därför står de i vägen för en pragmatisk och rationell debatt oavsett politisk utgångspunkt. 

För vilken ideologi kan inte trumfas av godheten?

3 kommentarer:

  1. Just ordet "liberal" är knepigt att översätta från engelska (särskilt från amerikanska), bleeding hearts eller ej. Det amerikaner menar med "bleeding heart liberals" skulle på svenska kunna uttalas "Fridolin". Och hur urvattnad benämningen "liberal" än blivit i Sverige tror jag inte vi hamnat fullt så snett.

    SvaraRadera
  2. @frestj twitter6 maj 2014 08:09

    "mjäkliberaler" kanske fungerar

    SvaraRadera
  3. Just språkbruket är ganska intressant. Sverige bör ha en "Anständig" invandringspolitik, samtidigt som Reinfeldt säger att nationalism är en "äcklig sjuka" och Centern "bränner fördomar" på en minnesplats för häxbränningar.

    Puritaner kan vara ett användbart begrepp. Eller liberal-missionärer, som vill sprida sprida "den rätta vägen" till alla jordens folk

    SvaraRadera