Tystnad & raseri

Man måste skilja på sak och person. Speciellt viktigt är detta om man gör anspråk på att vara oberoende och opartisk media.

Föreställ er att en journalist på TV4 efter att Fridolins hem attackerats* for ut i en lång tirad om hur Fridolins familj och han själv fick skylla sig själva, att han var en bugg som skulle bort och ännu värre saker.
Tror ni att medierna unisont avstått att rapportera detta. För det är precis vad som skedde när Åkesson drabbades av en journalist som uppenbarligen ser våld som ett rimligt sätt att tysta de han ogillar. Det var knäpptyst.

Ända tills SD (gissningsvis för att få ut nyheten) skickade ut en pressrelease som förklarade att de ej kommer låta TV4 intervjua Åkesson. Det som följde var att the big six inom loppet av en timma alla hade nyheten på ettan. Då med vinkeln att SD bojkottar TV4. Wolodarski vars tidning inte ägnat historien ett tecken innan pressreleasen puffade nyheten med kommentaren "Oacceptabelt beteende från ett riksdagsparti".

Möjligen kommer Peter och andra publicister & journalister hävda att hotet saknade nyhetsvärde men det är som alla begriper nonsens. Att en partiledare, oaktat vem hotas av en journalist från en av de största plattformarna har ett nyhetsvärde.

Talande är även det faktum att inte ett enda av medierna när de väl körde historien vid intervjuer av chefer på TV4 frågade den mest självklara av självklara frågor: "kan man arbeta som journalist hos er när man ägnar sig åt att hota politiker?". Det är ca basicfråga nummer ett för en journalist. Ändå ställs inte denna fråga av en enda journalist?

Det pratas ofta om politiserade medier i USA och andra ställen samtidigt som den svenska journalistiken utmålas som oberoende och icke politiserad. Jag vill mena att detta är ett av många exempel på att det är en chimär. Bias & politiserad journalistisk handlar lika mycket om vilka nyheter som inte förmedlas och vilka frågor som inte ställs som övervinklingar eller vridna fakta. Man måste kunna förhålla sig neutral i själva nyhetsvärderingen här, att det är Åkesson som hotats är här sekundärt.

Om tystnaden i detta fall beror på någon form av missriktad kårlojalitet eller om det handlar om att händelsen inte passar in i det acceptabla narrativet vet jag inte. Sorgligt är det i alla händelser. Jag vill gärna tro att svenska journalister fortfarande är kapabla och villiga att leverera neutral rapportering på nyhetsplats. Men ibland undrar jag verkligen.

*verkar oklart vad som verkligen hänt vid Åkessons hem

Dags att testa något nytt

Bara den senaste veckan har vi sett ett flertal händelser som alla får anses som direkta angrepp på det svenska samhället. Norska NRK anfölls av kriminella och tvingades avbryta en intervju med nationalekonomen Tino Sanandaji i Husby, polis på plats blev sedan utsatt för stenkastning. Kriminella individer angrep i går polis i Borås, en polis knivhöggs och andra poliser blev nedsparkade. I Göteborg attackerade på morgonen individer en av polisens lokaler och satte den i brand. Detta är inte isolerade händelser, detta är sådant som numera sker dagligen runt om i landet, detta är ett mönster av händelser som är helt oacceptabelt – ett mönster vi måste bryta.

Av hävd har vänsterns linje varit den som gällt - där kravlöshet setts som fint, där dialog är det hårdaste vi tar till och där fritidsgårdarna är universallösningen på vad det än må vara. Detta har med all önskvärd tydlighet visat sig vara allt annat än framgångsrikt, den situation vi ser idag beror i stora delar just på den enorma flathet vi som samhälle visat mot dessa kriminella individer. Staten har lyssnat länge nog på Megafoner och Pantrar, lagt huvudet på sned och visat de respektlösa respekt.

För varje år som går blir antalet no-go zoner fler, inte färre. Utgångspunkten måste vara att all offentlig plats är till och tillgänglig för alla svenskar. Det är inte rimligt att en plats ”ägs” av mörka kriminella krafter – kan inte polis, sjukvårdspersonal eller du och jag gå fritt på en offentlig plats utan att angripas av huliganer måste samhället återta området.

Efter att vi under så lång tid låtit undfallenhet vara ledordet i kontakten med dessa individer så kommer det självklart inte bli en smärtfri process att ställa om till krav och kontroll. Men alternativet är att de som i framtiden växer upp i dessa områden kommer göra så utan en chans till ett drägligt liv. Dessutom kommer viljan hos skattebetalarna att fortsatt ösa in skattemedel i dessa områden närma sig noll.

Vad behöver då göras för att stoppa utvecklingen? Till att börja med måste vi se angreppen för vad de faktiskt är – terrorism. Drivkraften bakom attackerna är att skapa en rädsla hos myndigheter och allmänhet och på så sätt skaffa kontroll över ett territorium. Straffskalan för denna typ av brott måste ha detta som utgångspunkt. Ministraffen ska vara ett frihetsberövande straff – det vill säga ingen skyddstillsyn, inga villkorliga domar. I Australien har nya lagar införts som innebär att angrepp på exempelvis sjukvårdspersonal kan straffas med upp till 14 års fängelse just för att komma till rätta med liknande problem.

Antalet poliser och ordningsvakter måste också öka i utsatta områden och gripanden i anslutning till upplopp, stenkastning mot polis och liknande brott ska premieras. Att det finns risk för att kriminella individer finner det provocerande får aldrig vara en orsak till återhållsamhet. Med högre straffvärde följer även obligatorisk häktning i väntan på rättegång. Det är centralt att individerna hålls borta från områdena. Gripanden som endast genererar ett frisläppande efter ett par timmar samt möjligen en rättegång ett halvår senare är poänglöst. Likaså skall frigivning från straff för denna typ av brottslighet vara villkorat med fotboja – utan undantag.

En variant på USAs ”Third strike and you´re out” är fullt rimlig i samband med denna brottstyp – en individ förtjänar alltid en chans, men inte hur många chanser som helst.

Öka kameraövervakningen. Att det inte används mer redan idag är bortom obegripligt. Det ger vinster både i bevissyfte men inte minst för att ge de skötsamma individerna som utgör majoriteten av de boende i dessa områden en känsla av trygghet, att de inte är osynliga, att även deras vardag är värd att försvara.

Samtidigt som samhället stärker närvaron, måste det också erbjudas en alternativ bild för de som växer upp i utsatta områden. Vänstern har länge odlat myten att det inte tjänar någonting till att kämpa dig upp, du är predestinerad att misslyckas. Att vänstern odlar myten om offerskapet är i sig inget konstigt (om än djupt cyniskt) – när målet är revolution är det snarare logiskt. Att det rör sig om en myt gör dock inte problemet mindre reellt. Problemet är nämligen att får människor ideligen höra att det inget tjänar till att anstränga sig, börjar de till sist tro på det. Det är därför av yttersta vikt att politiker, media och debattörer slutar bekräfta offerskapet. Tvärtom måste den verkliga bilden lyftas fram: Att den som anstränger sig har alla möjligheter att ta sig framåt i det här landet.

Det jag skriver kan ses som hårt, men vi behöver alla förstå att det här handlar om angrepp mot vår demokrati. En demokrati vi måste vara beredda att försvara.

Gårdagens beslut återspeglar sig i dagens verklighet

Detta inlägg har tidigare publicerats hos @Fnordspotting

Jag läser allt fler ledartexter och andra tyckerier vars huvudtes är att den utveckling vi nu ser på migrationsområdet på intet sätt ger vare sig Sverigedemokraterna eller oss konservativa och liberala skribenter eller andra som krävt en anpassning till övriga europeiska länders migrationspolitik rätt. Tvärtom är tesen i sagda texter att det som var fel igår kan vara rätt idag och att det inte finns någon motsägelse i detta. 

Ser vi på skeenden som isolerade från varandra så skulle detta självklart kunna te sig som en rimlig linje. Det vill säga, igår var EU-harmoniserade migrationsregelverk något vidrigt och skamligt då Sverige trots allt höll näsan över vattenytan trots de ansenliga ansträngningar gårdagens politik medförde för stat och kommun. Idag däremot är det fullt rimliga och humana synpunkter då vi nu på intet sätt förmår hålla näsan över sagda yta. 

Denna linje faller dock på sin egen orimlighet, nutid är inte isolerad från gårdag. Tvärtom är nutiden en följd av de val vi gjorde igår. Vi är många som under lång tid talat om det vanskliga i att ha en, sedd mot övriga EU enormt liberal och frikostig migrationspolitik som leder till att betydligt fler söker sig till Sverige än till övriga EU-länder. Vi som högljutt eller lågmält sagt detta är allt ifrån ledarskribenter som Anna Dahlberg, Ivar Arpi och Alice Teodorescu till socialdemokrater som Johan Westerholm och Widar Andersson, borgerliga bloggare och twitteralias som jag själv till borgerliga politiker som Hanif Bali och Jan Ericson. Och så Sverigedemokraterna och dess sympatisörer. 

Vi har alla utifrån våra egna övertygelser påpekat det orimliga i att genom migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet bistå med incitament att stanna i Sverige trots att individen inte befunnits ha asylskäl, detta genom att erbjuda välfärd till illegala invandrare. Vi har pekat på det orimliga i asyl på grund av särskilt ömmande och synnerligen ömmande omständigheter när andra inte ger det. Vi har pekat på Sveriges unika inställning till ålderskontroller som gjort oss till en hotspot för ensamkommande och de som kan tänkas passera som sådana. Vi har påpekat det orimliga i undantag från regler som gör reglerna meningslösa, till exempel kraven på anhöriginvandrare. Listan är lång med saker som utmärker oss från andra europeiska länder. 

Idén att det inte är de som kritiserade migrationspolitiken som fått rätt, utan att det är verkligheten som förändrats är på alla sätt felaktig, det är gårdagen som nu ger avkastning. 

Anna Dahlberg skriver väldigt bra om detta idag - "Regeringen har med öppna ögon styrt Sverige in i en krissituation. Allt tal om att detta skulle ha varit omöjligt att föreställa sig så sent som för någon månad sedan är nonsens." I stort är det en helt korrekt sammanfattning, dock med tillägget att detta är ett gemensamt verk som påbörjades av föregående regering, ivrigt påhejad av ledarskribenter och debattörer och som fullföljts av den nuvarande regeringen. Att som nu vissa liberala skribenter (säkert socialistiska sådana också, men de är som de är) låtsas som att detta inte är det som gör att vi nu står där vi står är endast genant, för skribenterna själva och oss som läser. Pröva att överföra resonemanget på det klimatpolitiska området så förstår alla hur bisarrt påståendet är. 

Precis som nyliberaler och socialister har försvarat den förda migrationspolitiken utifrån helt olika perspektiv så har vi som kritiserat den gjort det utifrån olika utgångspunkter. Westerholm och Andersson har sina bevekelsegrunder, jag och andra konservativa/liberala har våra precis som Sverigedemokraterna har sina. 

Och på samma sätt som det går att kritisera nyliberalerna eller socialisterna för sina bevekelsegrunder kan självklart till exempel jag kritiseras för mina. Men bevekelsegrunden för en analys gör varken analysen mer eller mindre korrekt (även om de gångna årens migrationsdebatt lätt kan få oss att tro det). Det avgörande är om analysen var korrekt eller ej. 

Efter att länge ha läst borgerliga ledarskribenter vet jag att det stora flertalet är begåvade tänkande individer, just därför gör mig denna djupt intellektuellt ohederliga förvanskning av skeenden och omständigheter rejält förbannad. 

Ta ett kliv framåt, ni behöver inte be vare sig mig eller någon annan om ursäkt men låtsas för guds skull inte att ni är direkt obegåvade. Däremot kan det vara klokt att byta åsikt, och erkänna att ni haft fel.

Ett år senare - vad som borde skett

Skrev denna text om hur Moderaterna och Alliansen borde agera efter valet 2014. Den publicerades då på Nyheter24. Såhär ett år senare ser vi att Alliansens ovilja till svåra obekväma beslut ledde till ett fördubblat SD (27 procent i dagens Yougov) och framförallt en regering som totalt abdikerat från allt ansvar för landet. Det är nu dags att agera, visa att ni värnar landet och ta det ansvar regeringen visat sig oförmögen att göra.

Nya Moderaterna har under Fredrik Reinfeldts ledning gått mot allt mer liberalism och allt mindre konservatism. Detta har i stora delar varit oproblematiskt då partiets väljare i hög utsträckning identifierar sig som liberalkonservativa samt mer eller mindre konservativa liberaler. I vissa delar har partiledningens linje däremot varit direkt nyliberal, en politik som det saknas stöd för bland partiets väljare. Den nyliberala inriktningen har främst avspeglats i försvars- och migrationspolitiken, detta i form av ett i det närmaste undernärt försvar och en direkt övergödd migrationspolitik.

Vad ett undernärt försvar leder till har vi alla bevittnat den gångna veckan, att övergödning av sjöar och hav leder till syrebrist och så småningom död vet vi sedan gammalt. Risken är att dessa nyliberala inslag leder till samma sak för Nya Moderaterna.

En fortsatt ideologisk förskjutning av partiet i nyliberal riktning där tidigare nyckelord som ansvarsfullhet ersatts med ord som öppenhet och där värdegrund anses viktigare än faktisk politik kommer ytterligare driva de liberalkonservativa väljarna från partiet. Sannolikt även delar av de liberala.

Tyvärr har inte partiföreträdarnas kommentarer pekat på någon som helst nyfunnen insikt: ”Vi står för öppenhet” svarar exempelvis Per Nilsson, Nya Moderaternas opinionschef på frågan om väljarflykten till Sverigedemokraterna. Problemet är bara, som redan påpekats av bland andra Tino Sanandaji, att partiets väljare inte står för samma grad av öppenhet utan ansvar. Inte heller toppkandidaten Anna Kinberg-Batra visar tecken på att förstå situationen. MUF:s slutsatser ska jag bespara er.

Efter valet har det framförts olika analyser och tankar kring vad det var som gjorde att det gick som det gjorde, vart vi går från detta och vem som bör leda partiet. De flesta av dessa analyser framförs av samma analytiker, debattörer och politiska kommentatorer som sedan valet 2006 gång på gång visat sig ha fel och vars analyser snarare verkar utgå ifrån författarnas egna önskningar om hur verkligheten borde se ut än hur den faktiskt ser ut.

Att sluta lyssna på dessa önskningarnas präster och prästinnor är ytterst nödvändigt för borgerlighetens framtid och då speciellt moderaternas.

I stället är det av stor vikt att nu på allvar se på den uppkomna situationen med nyktra ögon. Ett första steg i den riktningen är att förstå att det måste erbjudas ett konservativt inslag i Nya Moderaternas politik. Att lämna denna väljargrupp utan representation inom partiet kommer leda till fortsatta strömhopp av konservativa väljare. Steg två är att förstå att allianspartierna själva är ansvariga för den uppkomna situationen genom bland annat den ytterst obegripliga och kostsamma migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet samt den brutala bantningen av försvaret. Följden är ett SD på 13 procent. Att skylla den uppkomna situationen på annat liknar i det närmaste historierevision.

Ju snabbare Nya Moderaterna kommer till insikt om detta desto snabbare kan man inse vad valet egentligen står mellan nu, att förekomma eller förekommas. Det vill säga, antingen gör partiet upp med Sverigedemokraterna nu genom exempelvis ett slopande av den migrationspolitiska uppgörelsen (en uppgörelse som det saknas stöd för) samt rejäla tillskott till försvaret i utbyte mot stöd i regeringsfrågan. Eller så väntar man ut fyra år av stoppade Förbifarter och annan för landet destruktiv politik och söker sedan stöd från ett då 20-25 procentigt SD samtidigt som Nya Moderaterna rasat till 13-15 procent. Med tanke på hur oerhört ansvarslös den nya regeringen redan visat sig vara med sin impulsstyrda politik är det senare ytterst ansvarslöst av Nya Moderaterna. Alla tal i världen om öppenhet ändrar inte på detta faktum.

Några andra alternativ än de ovan två erbjuds nämligen inte annat än i drömmarnas värld, om man inte går i Aftonbladets ledarsidors ledband och avsäger sig alla anspråk på regeringsmakt. Frågan är i så fall hur många väljare som kommer vara intresserade av att lägga en röst på ett parti som i praktiken går till val 2018 på att inte göra anspråk på regeringsmakten. För det är något som vi alla måste förstå. Att fortsatt hålla fast vid att vi inte kommer kompromissa med Sverigedemokraterna innebär just detta.

En borgerlig regering utan sverigedemokratiskt stöd är under överskådlig framtid inte ett realistiskt alternativ.

De ödvändiga besluten

Jag vet inte hur många jurister, juriststudenter, folkrättare och allmänna tyckare jag sett det senaste dygnet hävda att moderaternas förslag skulle bryta mot allehanda konventioner och lagar. Essensen av kritiken är att inga inskränkningar kan ske utan folkrättsbrott eller annat lagbrott alternativt att ett avsteg från Schengen i praktiken inte skulle få någon effekt.

Samtidigt har vi ett Storbritannien som genom sitt Schengen-undantag har en i stort sett kontrollerad migration. Storbritannien har en tunnel vid Calais som kan likställas med vår Öresundsbro. På franska sidan krävs visering och pass för att ta sig till Storbritannien. Jag har upprepade gånger frågat flera av personerna som nämns i inledningen av ranten om vad som bortsett Schengen-undantaget skiljer Sverige & Storbritannien. Detta utan att få ett enda svar som pekar på någon avgörande skillnad. Storbritannien har ett avtal med Frankrike där Storbritannien har en framskjuten gränskontroll på fransk mark.

Rimligen borde av detta följa att vid ett svenskt Schengen-avsteg, som Moderaterna föreslagit skulle innebära att Sverige kan uppnå samma effekt genom kontroll på danska sidan av Öresundsbron samt ett införande av transportörsansvar för tex tyska färjor. Ett dylikt förfarande skulle med andra ord få samma effekt som den har för Storbritannien. Detta skulle självklart initialt kräva rejäla resurser som Sverige skulle få finansiera. Dessa kontroller kommer bidra till köer och väntetider, dock får det i sammanhanget ses som nödvändigt.  Sannolikt skulle dock behovet också minska relativt snabbt då informationen om gränskontrollen snabbt skulle sprida sig bland migranter. Skulle det vara så att Danmark mot förmodan inte skulle acceptera en sådan lösning återstår att likt det stora flertalet EU-länder helt sonika bryta överenskommelser.

Det ska i sammanhanget nämnas att hela denna situation skulle ha kunnat undvikas om Sverige inte fört en mot övriga Europa väsensskild migrationspolitik. Trots att vi är många som påpekat det orimliga i detta och pratat om behovet av att harmonisera våra regler med övriga EU har nuvarande och föregående regering hållit fast vid enormt generösa regler samt viss välfärd även för de som befunnits ej ha asylskäl och valt att trotsa domstolsbeslut genom att stanna i landet.  Vi tar nu lika mycket migranter per vecka som Danmark gjort under hela året. Och detta gäller endast det antal som sökt asyl. Hur många som därutöver tagit sig in i landet vet vi inte. I detta läge är det enda alternativet att stänga gränsen, trist men sant.

Att sedan till exempel Aftonbladets politiska redaktör menar att hon ser lösningar komma under nästa år och att agera nu är att likställa med populism saknar relevans. Regeringen kan inte fortsätta lyssna på en ledarsida som inte kan prestera ett enda förslag på åtgärder utan numera enkom sysslar med att ropa skällsord efter de som tar situationen på allvar.

Jag förutsätter att Socialdemokraterna inom en mycket snar framtid följer Moderaterna och att en lösning i linje med den jag skisserar ser dagens ljus - alternativet att låta det fortgå som nu ett par månader kommer att kosta enormt mycket för Sverige och därmed socialdemokratin. Ytterligare ett par månaders mottagande av dagens nivåer kommer ge enorma avtryck i stat och kommun. Efter gårdagens förslag kan Moderaterna vid nästa val bara peka på efterverkningarna och att ansvaret för detta ligger enkom på socialdemokratin som vägrade att stödja Moderaterna hösten 2015. Resultatet kommer vara en utraderad socialdemokrati och ett Sverige med oöverskådliga problem.

Oanständig plattitydliberalism

Det finns debattörer som reducerar värdet av det politiska samtalet. Sydsvenskans Andreas Ekström är en av dem. 

Andreas för i krönikan ”Anständigheten kräver fler flyktingar” fram tanken att vi har råd, vi kan, bara vi vill. Andreas menar att anständigheten kräver detta av oss som folk, att eventuella problem inte är något som kan få stå i vägen för anständigheten. Krönikan inleds med följande rader:

”Mänskligheten ska inte låta sig hindras av att något verkar svårt. Vissa saker ska vi göra ändå. Jag älskar ordet anständighet. Det är motvalls, krävande, antipopulistiskt och uppfordrande.” 

Nu kan det ju tyckas ytterst osmakligt av mig att ifrågasätta en person som bara för fram en fin tanke som Andreas faktiskt gör. 

Och ändå känner jag mig manad att göra just det. Låt mig förklara varför.

Andreas tillhör, vad jag kan se, en växande skara individer i svenskt debattliv som i sin argumentation utgår ifrån en märklig hybrid av hemsnickrad liberalism och socialism. De bär inte på det socialistiska tankegods vi är vana att finna hos allt från Socialdemokrater till medlemmar av Kommunistiska partiet. De saknar helt socialismens ”analys”, ingen Lenin står att finna på spiselkransen i fina våningen - och de saluför vad de upplever som goda och sunda liberala ideal så ofta de kommer åt. Men de har noll och intet gemensamt med nyliberaler som Fredrik Segerstedt som förespråkar öppna gränser i kombination med slopade (nåja) välfärdsystem. Inte heller ger citat från mer moderata Timbro-liberaler som Markus Uvell några pluspoäng vid middagar.

Istället verkar det som förenar vara någon form av godhetens lag, är det gott så är det bra, kostnad eller följder är det ej värdigt att ta i beaktande. Man är bättre än så. En sorts allt-till-alla-macka deluxe utan det socialistiska smöret. En idealistisk syn som på många sätt sammanfaller med socialisternas. 

Men, och det är ett stort men – där socialismen (om än med osmakliga metoder) faktiskt har idéer om hur de skall åstadkomma detta allt-till-alla-ideal så har dessa låtsatsliberaler bara en hög ord. Och när den sista glöden falnat efter det välformulerade brandtalet (eller krönikan) är det enda de har kvar en askhög av plattityder, likt Andreas slutkläm:

”Till sist ska vi ändå lösa uppgiften. Det är nämligen det enda anständiga.” 

Andreas förväxlar dessutom anständighet med sin egen självgodhet i krönikan. Varje svensk skattebetalare är nämligen anständig i det att han eller hon medfinansierar bland annat biståndsinsatser, migration, försörjningsstöd till utsatta, A-kassa till arbetslösa, sjukpeng till de sjuka. Detta gör att den svenska skattebetalaren per definition är anständig. Att påstå annat vore direkt oanständigt.

Andreas menar att han levererar konkreta exempel på hur mackan kan smöras. Han skriver:

”Vi kan bli konkreta om ni vill: Jag kan tänka mig färre rondeller. Jag kan tänka mig att vänta en vecka till på mitt återbesök till sjukhuset. Jag kan tänka mig att låta gatstenarna här och där förbli lite ojämna, att snöröjningen blir lite sämre, att vi släcker gatlyktorna lite tidigare på morgonen och massor av andra saker – om det betyder att några av de mest utsatta människorna i världen får det lite mindre jävligt.”

Men, nej, Andreas. Detta är inte att bli konkret. Det är trams.

Om du istället hade tagit dig tid att ta reda på hur mycket den femdubbling av flyktingmottagandet i Lund du nämner skulle kräva i faktiska medel och utifrån det förklarat hur det skulle finansieras, ja då hade du varit konkret. Att föreslå att ett par gatstenar ska förbli ojämna gränsar snarare till det infantila. 

Att sedan idealistens uppoffringar helst sker i idévärlden och inte i verkligheten är ingen nyhet. Så även i Andreas fall, vilket han själv bevisar.

I USA finns ett begrepp som beskriver denna typ av individer, de kallas för bleeding-heart libertarians. Collins Dictionary definerar dem som:

1. a person of left-wing or liberal views (i.e. of helping the poor, siding with the oppressed) who is deemed to be excessively soft-hearted 

Tyvärr saknas ett bra ord för denna typ av debattörer i svenska språket och jag vill med bestämdhet påstå att det inte är att likställa med exempelvis politisk korrekthet. Det närmsta jag kommer ett förklarande begrepp är plattitydliberaler. Debattörer som anser sig vara goda sunda liberaler men som i själva verket saknar allt vad ideologi heter och därför kan tänka sig att rösta på Miljöpartister som alldeles uppenbart är socialister, eller varför inte marxistiskt grundade Feministiskt Initiativ. Allt medan de tror sig vara liberaler. Liberaler som gärna förklarar hur en idealisk värld borde se ut, utan att ha några gångbara politiska idéer för hur vi med gemensamma krafter ska komma dit från den verkliga världen.

Varför ägnar jag då tid till att skriva om en vad det förefaller ganska harmlös grupp av debattörer? Av den enkla anledningen att jag inte tror att de är harmlösa. Tvärtom är det ett problem när vad som i själva verket är en modern variant av avlatsbrev får avtryck i debatten. De är ett hinder för en seriös och nykter debatt. 

Medan nyliberalernas strävan efter fri rörlighet kostar i form av minimerad välfärd, medan socialisternas överordnande av staten sker på bekostnad av individens frihet - så är plattitydliberalernas godhet gratis. De ser ingen anledning att ta ansvar för konkreta kostnader. Tvärtom menar de, som Andreas Ekström visar, att det är anständigt att bortse från konsekvenser. Därför står de i vägen för en pragmatisk och rationell debatt oavsett politisk utgångspunkt. 

För vilken ideologi kan inte trumfas av godheten?